Den andra polisdeckaren i serien om Linköpingspoliserna.
Boken handlar mycket om fördomar och deras påverkan i polisarbetet. Det är ett uppfriskande försök, men svårt. Jag tycker att författarens egna fördomar lyser igenom här och där vilket ger någon konstig blandning av metafördomar i boken.
I slutet trappas spänningen upp rejält, och det är först då man känner den klibbiga hettan som Kallentoft skriver om. Det rafflande slutet räddar boken, som är något bättre än den första. Hur blir den tredje boken?